Det snackas mycket om att Sveriges självförsörjningsgrad ligger på 50% – vilket tyvärr är en överdrift. Under 1990-talet självförsörjningsgraden på 75%. Hur ska vi mätta befolkningen i händelse av kris, krig och avbrott i matleveranser?
Det är inget snack om att tillgång på mat är ett fundament i vår beredskap!
Så hur säkrar vi den?
Jo, genom att sänka utsläpp och förhindra ytterligare klimatförändringar.
Ett förändrat klimat – med ömsom torka, värmeböljor och brist på vatten ömsom skyfall och översvämningar – kommer göra det allt svårare att odla mat.
Låt oss börja där.
Att inte göra något åt situationen innebär enorma risker kopplat till matförsörjningen.
Exempelvis kan Golfströmmen mattas av och kollapsa som följd av klimatförändringarna.Då riskerar Sverige att få ett klimat som liknar Sibiriens.Nä, men god odlingslycka!
Att ställa om är med andra ord fundamentalt för vår beredskap
Genom att odla själv stärker du inte bara din egen beredskap, utan också samhällets motståndskraft.
Om du förvandlar din gräsmatta till odling eller fyller balkong eller innergård med prunk bidrar du också till ökad biologisk mångfald, kolinbindning och minskar antalet långa och sårbara livsmedelstransporter.
Har du inte möjlighet att odla själv?
Hjälp din och andras beredskap genom att styra pengarna dit de gör skillnad – handla ekologisk mat från lokala producenter.
För damn, de behövs!
Du och jag är en förutsättning för att de finns kvar om/när krisen kommer genom att vara trogna, återkommande kunder.
Förutom att gynna lokala matproducenter, så gynnas den lokala ekonomin, ovärderliga ekosystem och biologisk mångfald. Genom att handla från lokala producenter ökar du också samhällets motståndskraft – vi blir mindre sårbara av långa transportvägar – och minskar behovet av importerat konstgödsel (producerat av fossila bränslen).
Vad kan du göra?
Handla lokalproducerat, prata om behovet av lokala matproducenter och efterfråga lokalproducerat hos matbutiker, kaféer, restauranger och i offentlig sektor.
Odla i trädgård, på balkong och lott, efterfråga stadsodling och skolträdgårdar.
Dra igång skördemarknader, REKO-ringar och gör lokalproducerat och ekologiskt tillgängligt för alla.
I dag kickar beredskapsveckan i gång och det är hög att tid att snacka om just detta. Kopplingen!
Ska vi börja med att ta en svängom kring våra transporter?
Genom att nyttja buss, tåg, tunnelbana, spårvagn och cykel sparar du värdefulla resurser, bidrar till nödvändig omställning och gynnar också vår gemensamma beredskap.
Att minska beroendet av fossila bränslen – gårdagens lösningar – känns ju inte bara vettigt med tanke på vilka länder, diktaturer och krigskassor som gynnas av vårt fossilberoende, det är ju också avgörande för våra samhällen i händelse av bränslebrist. Det säger ju sig självt att de regioner som har väl utbyggt kollektivtrafik klarar sig bättre i händelse av kris och bränslebrist än de som bygger på privatbilism. Det krävs mindre bränsle att transportera 50 pers i en buss än om alla skulle ta egen bil. Vid utbrottet av andra världskriget infördes också förbud mot privatbilismen och under oljekrisen 1973 sattes användningen under lupp.
De mest bränsleffektiva transportmedlen är med andra ord toppen för att spara utsläpp – hej cykel, buss, tunnelbana och spårvagn – men är också en fråga om beredskap.
Även tåget är en viktig del av vår beredskap – och så klart omställning.
I det krigshärjade Ukraina har tåget exempelvis visat sig vara omåttligt viktigt, och oslagbart när det gäller att frakta material och människor långt. En viktig parameter i såväl fredstid som i händelse av kris eller krig.
Vad kan du göra? Nyttja kollektivtrafiken! Se till att den används, nyttjas och utvecklas Du är en förutsättning för att den finns! Snacka om kopplingen mellan omställning och kollektivtrafik!
Ps. För två år sedan var MSB på besök för att se över min beredskap. Nu har jag samlat alla klipp från besöket här.
Denna vecka kickar beredskapsveckan igång och jag tycker att det är hög tid att lyfta kopplingen mellan beredskap och omställning. Omställningen bidrar ju inte bara till motståndskraftiga samhällen när vi satsar på kollektivtrafik, lokalproducerat och ser till att vi tar hand om både jord, vatten och ser till att naturen fungerar som den ska.
Omställningen är också en förutsättning för fred.
De ökade temperaturer som klimatförändringarna medför, ökar också riskerna för militära hot. Redan vid två graders uppvärmning dubbleras risken för konflikter. Det är därför ingen rocket science att vi behöver förebygga framtida konflikter genom att minska utsläppen.
Under denna vecka kommer jag snacka mer om detta, men också lyfta hur man kan öka sin egen beredskap hemma.
För två år sedan var MSB – myndigheten för samhällsskydd och beredskap på besök hos mig för att se hur förberedd jag var om krisen skulle komma.
Allt förevigades på film! Här nedan kan du se alla klipp.
Då snackade vi inte så mycket om kopplingen mellan beredskap om omställning – exempelvis kollketivtrafik, cykel, lokalproducerad mat, odling och så vidare – utan snarare vikten av hemberedskap, men denna vecka ligger fokus alltså på omställning och beredskap!
Itorsdags var det tre år sedan min pappa dog i Alzheimer sjukdom.
Det ska ärligt talas erkännas att jag de här 1099 dagarna som har passerat sedan dess mest försökt att slå bort tankarna på pappa och den vidriga hösten 2022 när allt rasade. Trots att lägga locket på går emot allt jag själv står torsdags var det tre år sedan min pappa dog i Alzheimer sjukdom.
Det ska ärligt erkännas att jag de här 1099 dagarna som har passerat sedan dess mest försökt att slå bort tankarna på pappa och den vidriga hösten 2022 när allt liksom rasade. Trots att lägga locket på går emot allt jag själv står för och proklamerar.
Jag är inte en vidare städad person, men klarar inte skit i hörnen, sten i skon och att sopa något under mattan. Allt ska upp på bordet: Vändas, vridas och redas ut. Men så blev det inte. Förmodligen skulle klumpen i bröstet och trasslet i kroppen varit mildare om sorgen fått välla in med ful kraft.
Det första året orkade jag inte. All kraft gick åt till att bara hålla sig uppe på fötterna och hitta något att hålla i. Fokuserade på att få något att fungera: Jobbet. Log och levererade, men var så himla ledsen.
Andra året ville jag så förtvivlat gärna bara fungera och var så hungrig efter att få tillbaka en strimma av mig själv och liksom starta det där nya livet. Flytta in i vårt hus, vara en glad förälder, se framåt, vara jag – bortom sorg. Fungera. Jag bodde trots allt på en ny plats, och vem vill bli kompis med en sorg?
Och nu på tredje året så fungerar jag och står stadigt, men det känns lite som ett svek att man liksom stuvat ner all sorg i en kappsäck som man lagt längst in i garderoben. Tänker att min pappa var värd mer än så, även om jag vet att han förstår (var han nu är). Det hela är ett ihopkok av sorg och skam, precis som helvetessjukdomen Alzheimer.
Alla hanterar sorg på olika sätt. Jag trodde att jag var en dyka-ner-reda-ut, men jag var tydligen en locket-på, som pyser ut då och då. Grinar ögonen ur mig, borstar av och ställer mig upp igen. Men tänker på hur mycket som inte syns när vi inte träffar varandra IRL utan ser varandra med en skärm emellan. All skit och sorg som människor går runt och bär på, utan att det syns utåt. Jag gjorde allt för att det INTE skulle synas hur ostadig jag var.
Så ta den här veckan som kommer (och nästa och nästa) och säg något snällt, ge lite styrka till någon eller säg att du finns där. Kanske är det just de orden som får personen i fråga att orka fungera just den dagen.
Och kanske särskilt viktigt för de som ser starka ut på utsidan. Det ska mycket till att be om hjälp om man ser sig själv som en person som “klarar av”.
Som vi har kämpat, men nu ÄNTLIGEN står det klart att @klimatklubben.se får stöd från Svenska Postkodlotteriets stiftelse för att lyfta barn och ungas röster i klimatomställningen!
För tre år sedan sjösättes världens första Elevborgarråd för klimatet i min innovativa hemkommun Karlstads kommun! Idén kan ha kommit från undertecknad, och med mig på skutan hade jag @mariasoxbo.se och ett fantastiskt team på @karlstadskommun ✨.
Uppdraget:
Ge barn och unga – som i dag saknar rösträtt – möjlighet att komma med förslag kring hur kommunen ska sänka sina utsläpp (utan att någon kommer i kläm) och samtidigt bli en miljösmart kommun. Rimligt att de som ska leva med effekterna av beslutet (och klimatkrisen) längst borde få komma till tals, right?
Det kom in 967 briljanta förslag (kidsen har ju koll på vad som behövs göras) och efter workshoppande så tog barn och unga fram 67 förslag som överlämnades till kommunstyrelsen i Karlstad.
I skrivande stund står det klart att 56 av förslagen ska genomföras, genomförs eller utreds.
Förutom att Elevborgarråd involverar barn och unga i omställningen, get shit done och ger barn och unga en röst, så är detta ett projekt som också handlar om hälsa.
Känslan av att KUNNA påverka situationen, bli LYSSNAD på och tagen på ALLVAR ger inte bara en skjuts för demokratin, utan ökar också barn och ungas framtidstro. Något som behövs när världen ser ut som den gör.
Jag älskar Elevborgarråd för klimatet. Mest för att kidsen i dag har full koll på vilka åtgärder som behövs, och det skär i mig (som förälder) att vuxenvärlden varken tar deras oro eller framtid på allvar. Men det är projektet gör det.
Därför är jag så otroligt tacksam för att Klimatklubben – som jag var med och startade 2018 och som jag jobbat ideellt för sedan dess – har fått 2,64 miljoner för att ta Elevborgarråd för klimatet ut i landet. Till alla kommuner! Målet? Att varje onge i Sveriges alla kommuner ska få höras och bli en del av omställningen
Vilken kommun borde köra Elevborgarråd för klimatet? Kommentera och tagga in ✨
Nu äter jag opp fredagsbuketten och lets make space för lokalodlat på våra gator och torg? Any takers?
Fredagsbuketten från trädgården är plockad: Gigantiska morötter som ska ner i fredagsdippen!
Vet ni vad jag vill se? Mer plats för lokalodlat i våra städer!
Folk på väg hem från jobbet med vajande rabarbrar på armen och gigantiska grönkålsbuketter? Ett fång gurkor?
Kanske helgens bröd (bakat på lokala ingredienser)?
Och torg och gulliga gator som fylls med lokalodlat och ekologiskt (särskilt så här års)så att en kan komma hem på fredagen med en go känsla och en rejäl, lokalodlad fredagsbukett (som man kan äta upp). Som gynnar den lokala ekonomin, biologisk mångfald, lokala odlare och vår gemensamma beredskap (för damn vad vi behöver lokala odlare om krisen kommer).
Och: borde så klart vara gratis att stå på torget pga detta är en del av vår beredskap (kan en lägga pengar på försvar så kan en lägga pengar på medborgarnas mat-trygghet) samt om man kommer med cykel så får man cykelrabatt?
Any takers och jag-håller-med:are? Fler idéer? Kommentera, dela med dina egna idéer, skicka in medborgarförslag (mallar finns på Klimatklubben.se) eller spara som en go tanke!
För 5 år sedan – mitt under brinnande pandemi – sålde jag och min familj rubbet (lägenhet i Stockholm och torp på Gotland) för att flytta hem till min barndomsbygd i Värmland.
För mig, som ärligt talat inte varit särskilt familj:ig av mig, var detta extremt otippat.
Jag har levt efter devisen “mina kompisar – min borg” och varje beslut jag fattat i mitt liv har utgått från hur jag kan samla alla mina vänner och ha dem nära. Köpet av torpet (där alla var välkomna), alla fester (för att samla alla), val av stadsdel att bo i, semesterplaner – allt har utgått från mina vänner och längtan efter att hänga med dem. Älskar dem!
Och så flyttade jag alltså hem.
Lämnade de vänner som varit i min vardag de senaste 18 åren, som betytt allt, för att bosätta mig i mina föräldrars gamla verkstad med uppdraget att samtidigt bygga ett halmbalshus 100 steg bort.
Mina föräldrar har så klart betytt massor i mitt liv (själva förutsättningen för undertecknad), men jag flyttade hemifrån när jag var 16 år och vidare till Stockholm när jag var 19 år, hade ett stort behov av att skapa ett eget liv och jag har aldrig haft en sådan där “höras-varje-dag”-relation med någon av mina föräldrar. Vi hördes ibland, jag visste att de fanns där, men all tid plöjdes ner i vänner.
Som jag skrev i ett tidigare inlägg om generationsboende: “Senast vi bodde nära var när jag var 15 år. En härlig ålder för samkväm med familjen“, haha.
Hur skulle det GÅ?
Smärtar absolut i hjärtat nu när jag själv är förälder – ska mina goa barn också segla i väg på samma sort seglats. Gulp.
Det fanns massor av anledningar till att vi flyttade hem. En av dem var att min pappa var svårt sjuk i alzheimer och jag ville ta vara på tiden, avlasta och finnas där. Flytten hem är och var – ur den synpunkten – kanske det viktigaste jag har gjort. Gudarna ska veta att det var svårt – på alla tänkbara sätt – men det viktigaste. Inte minst nu, när min älskade pappa inte längre finns, och min mamma bor ensam kvar.
Därför kommer här ett hyllningsinlägg till det liv jag numera älskar, som jag ständigt uppskattar och som jag hoppas att fler vågar sig på. Ett hyllningsinlägg till generationsboende*
Flytten hem handlade som sagt om att avlasta och ta vara på tiden, men kantades under pappas sjukdomsperiod av en hel del känslor av otillräcklighet, skam och skuld i en fruktansvärd soppa. Det är inte för inte alzheimer kallas anhörigsjukdom.
Men det kändes också meningsfullt.
Jag fyllde en viktig funktion. Om det så var att gå en promenad med pappa så att mamma fick andas ut en stund, vara en stöttepelare till mamma i hennes 24/7-uppdrag att ta hand om pappa, laga middag till mina föräldrar för att förenkla vardagen eller vara kontakten med äldreboendet när pappa senare flyttade.
Sen pappa dog har det här med generationsboende – alltså att bo i samma hus eller som i vårt fall i anslutning till varandra – fått en annan innebörd.
Nämligen att vi har blivit fem i vår familj.
Ensam kvar
I september 2022 dog min pappa och min mamma blev ensam kvar i mitt barndomshem som alltid varit fullt av liv. Mamma började äta middag hos oss varje dag, eftersom det är så fasligt tråkigt att laga mat till sig själv.
På så sätt fick hon sällskap och mat, vi kunde ha koll på att hon fick i sig mat och vi fick ytterligare en familjemedlem. Sedan dess har hon ätit middag hos oss i stort sett varje dag (med några få undantag).
Varje kväll kommer hon lunkande över ängen, med katten Jumanji – som valt att bo hos min mamma – i släptåg och med några kvistar persilja i handen. Medan hon äter middag hos oss så sitter katten utanför och väntar, sedan följer han henne hem. Var hon än går så är katten med. Det är som att han håller koll på henne. Så gulligt.
En ny familjemedlem
Jag ska vara ärlig med att säga att jag aldrig trodde att det skulle vara så enkelt att dela vardagen med min mamma. Inget ont om min mor, det är väl snarare mamma-dotter-prylen som jag kanske tänkte att det skulle skulle ryka om (jag var som sagt 15 bast sist vi delade vardag). Klart att vi har bråkat och surnat till på varandra, men det har faktiskt gått över för väntan.
Mamma äter middag med oss, spelar kort med kidsen, lyssnar på läsläxor och ibland får hon vara med i diverse olika shower och lekar som barnen drar igång. Danstävlingar, kull eller något de lärt sig på gympalektionen. 80-plussaren ska med! Under middagarna snackar vi nyheter, diskuterar och planerar nya projekt som vi ska göra tillsammans. Om det så är nya odlingar eller bygga hönshus. Mamma är ju ett ess i trädgården, så hon kommer alltid med smarta tips!
Vi hjälps åt
Förutom att dela vardagen med varandra så delar vi också på uppgifter. Istället för att åka två bilar till affären så samkör vi ärenden och handlingar. Mamma brukar handla på REKO-ringen, medan vi planerar middagarna och lagar maten. Mamma hoppar ibland in som taxiverksamhet för att lösa landsbygdslogistiken – exempelvis när man ska med tidigaste tåget till Stockholm och det inte går några bussar (den tidigaste bussen anländer tre minuter EFTER tågavgången. Och ibland hämtar hon mig vid bussen om jag varit på galej (känns som jag är 16 år igen), haha. När mamma behöver skjuts – till tåg, läkartid eller för all del till badstranden när det är värmebölja – ja, då är det vi som är taxichaufförer!
Mamma är inte bara taxichaufför – hon är också vår skräddare!
När mamma traskar hem på kvällskvisten efter middagen så tar hon med sig våra trasiga kläder som hon gärna lagar medan hon tittar på TV. Dagen därpå ligger de prydligt lagade i vår hall. Jag kan inte beskriva vad det betyder för en resursmedveten familj som har fyrtiosju tusen projekt plus barn och djur och hej å hå.
GULD är vad det är!
Och! I skördetid så hjälps vi åt att skörda. I somras plockade vi hallon och vinbär i mammas trädgård och levererade till hennes veranda, och sedan kokade hon sylt. Vi plockar också hejvilt från bådas trädgårdar när det nalkas middag. Eftersom mamma har växthus så kan hon briljera med tomater och gurkor VECKOR innan oss!
Jag tror detta – att vara en del av ett sammanhang, låta generationerna mötas, ges möjlighet att dryfta tankar och orosmoln och luckra upp den traditionella familjekonstellationen – är så viktigt. Vi tenderar ju att hänga i våra kärnfamiljer, och de som inte har någon får inte vara med. Samtidigt som ensamhet ibland kallas vår nya folksjukdom, och är den största bidragande orsaken till psykisk ohälsa och depression bland äldre, det vill säga från 65 år och uppåt.
Varje dag en lunchprommis!
Numera har vi ju en hund vilket är högst otippat. Jag tillhör nämligen en kattsläkt. Men nästan varje dag tar jag, mamma och hunden Charlie en lunchpromenad i skogen. Charlie är vår promenadmaskin! För de första åren (innan hund) snackade vi mest om att ta lunchpromenader, men nu har vi en hund som behöver komma ut.
De där lunchpromenaderna är himla mysiga och välgörande. Vi får frisk luft, röra på oss och så får mamma (som är 81 år) träna balans. Just det här med att gå på ojämna underlag och liksom HÅLLA I GÅNG kroppen gör ju kroppen rörlig och jag gissar att en blir mindre rädd för att röra sig i vardagen.
Förr i tiden var ju generationsboende norm. En svärmor på övervåningen, en farfar i grannlägenheten eller de klassiska gårdarna som var uppbygda för att generationerna skulle växeldra.
Det kanske inte var superskoj om svärmor råkade vara ett as, eller om en förväntades sköta sin fasters onkel in i döden.
Nog för att vi har allsköns finesser som seniorboenden och äldreboenden för de som vill åt ett socialt liv eller inte längre klarar sig själva.
Men gissar att det är väldigt många äldre som bor ensamma runt om i Sverige. Kanske för att man vill bo kvar i ditt hem, eller att man vill bo kvar på landsbygden – omgärdad av trädgård och natur. De allra flesta äldreboenden är ju belägna i samhällen.
Ensamhet kallas ibland vår nya folksjukdom, för att vi är så stupröriga av oss. Vi hänger i våra kärnfamiljer, och de som inte har någon får inte vara med. Den största bidragande orsaken till psykisk ohälsa och depression bland äldre, det vill säga från 65 år och uppåt.
Inte för alla, me
Jag tänker så här. Alla KAN inte flytta hem och bo 100 steg från sin förälder på grund av jobb, barn, partner. Alla VILL inte det heller av olika fullt rimliga orsaker. Men men detta inlägg vill jag ändå hylla det som jag själv var extremt skeptisk mot. Generationsboende. Som sagt: Mina vänner – min borg.
Jag längtade till landsbygden, jag längtade hem, trodde nog att vi skulle bo 100 steg från varandra och ses … ibland (oftare än de futtiga gånger per år vi setts de senaste 20 åren), men inte att det skulle bli så här. Och så bra.
Kanske kan det här linlägget inspirera någon annan som står och vacklar. Som längtar hem.
*Generationsboende i sin exakta benämning kanske det inte är – att bo under samma tak eller på samma tomt, men väl: VÄLDIGT NÄRA. 100 steg för att vara exakt.
Utvilad efter semestern och hyfsat taggad på att woke:a skiten ur all trött ängslighet, rädsla för att vara politisk och öronbedövande tystnad.
Jag är tillbaka på jobbet, ärmarna är uppkavlade och jag har druckit kaffe.
All frustration har samlats i min knyptonit-källa och ska nu användas till att woka skiten ur den här hösten.
Det är snart ett år kvar till riksdagsvalet – men med ett pågående ett folkmord och behov av handling – nu.
Eftersom vi inte bara är medborgare var fjärde år, utan varje dag, timme, minut och sekund (vi ÄR samhället) så tycker jag att det är hög tid att ställa frågor. Kräva svar. Efterfråga handling.
Efter denna sommar av tystnad (det enda som hörts är Ebba Buschs tveksamma uttalanden och knastret från bränderna i södra Europa), så vill jag höra fler röster som säger ifrån.
Efterfråga medmänsklighet, rejält med handlingskraft och mod att göra vad som krävs av våra politiker. Vettig och tillräcklig klimatpolitik, framtidstro, ärlighet.
Jag vill ha medborgarnas snack, men politikernas verkstad.
Vill inte höra ETT ENDA politikersvar till.
Inte en enda mediatränad person till. Jag vill ha människor.
Medmänskliga, förstående människor – som ser medborgare som tillgångar (oavsett inkomst eller härkomst), civilsamhälle och forskning som en grundbult och som kan erkänna fel. Snälla ge mig politiker som erkänner FEL! Som säger det där blev inte bra, men nu banne mig ska det bli skillnad. Istället för att hålla på med någon form av retorisk kreativ bokföring.
Jag vill ha vass media. Som granskar och skildrar verkligheten (hur ful, vidrig och hemsk den än är). Hur ska vi annars kunna göra något åt den?
Jag vill ha media som avkräva svar, som inte tolererar tystnad. Och när när de möts av tystnad publicerar en helt blank artikel för att visa att de inte fått just några svar.
Någon kanske tycker att jag låter förbannad. Men det går bra att kalla mig vettig.
Hej på er!
Tillbaka på jobbet efter byggsommar! P L A N E N var att blogga under sommaren, men jag bara hann inte. Däremot har det byggts övervåning, potatislandet frodas, källaren är full av sylt och så har jag hängt med mina barn! Badat! Massor!
Har också tagit några avstickare från bygg-odlings-sylt-sommaren – midsommar i Bergslagen, Värmlandskollo, tur till Gotland och en sväng till vänners torp.
Tänkte att jag skulle sammanfatta sommaren i några inlägg.
Biologisk mångfalds-minister? Decentraliserings-minister (hej närhet till det mest basala – oavsett var du bor)? Minister för cirkulär ekonomi? Minister för rättvis omställning?
Vilka ministerposter tycker DU att Sverige borde ha?
Det är sommar och det börjar närma sig säsongsavslutning för podden @soxbosundh (men lugn, lugn, vi har preppat så att det släpps avsnitt hela sommaren).
